Jag hamnade tidigt i språkfacket, för jag lärde mig läsa och skriva före min storebror. Jag lärde mig ord på andra språk och blomnamn på latin, sen var min framtid utstakad redan som femåring. Jag var en språkmänniska hette det. Storebror däremot, han var tekniskt lagd. Meckade med mekano och ångmaskin och självklart var det han som fick ta hand om datorerna när de kom till familjen. Han kastade sig över dem och började utforska. Jag stod och glodde över axeln någon gång och spelade lite King’s quest och Winter Olympics, men på det stora hela skydde jag våra datorer som pesten. Jag skulle ju bli författare eller illustratör eller åtminstone något kreativt. Pilla med trökiga datorer var verkligen inget för mig. Och tänk så fel jag hade. Idag är både författare och illustratörer beroende av datorer och att pilla med datorer visade sig vara precis det jag idag gillar mest.
Jag önskar att jag hade lärt mig mer då. Att jag hade tagit mig tiden att lyssna på brorsan och försökt förstå. Så himlans fruktansvärt svårt var det ju inte. Jag önskar att jag hade fått med mig mer kunskap om datorer redan då och jag önskar att jag hade förstått att det fanns språk som gömde sig i den där burken, programmeringsspråk. I väldigt många år gick jag istället och kopplade ihop datorer med matematik, som var mitt absolut sämsta ämne, vilket gjorde att jag stängde av och slog ifrån mig. Aldrig i livet datorer och programmering.
Sommarkurs förändrade synen
När jag började fundera på att programmera med mina elever, sommaren 2011, var det för att jag ville skapa något på nätet, tillsammans med eleverna, och minecraft hade ännu inte lanserats. Jag började leta efter verktyg för att skapa på riktigt och kom fram till att det var programmering jag letade efter. Inget var vad jag sökte, men jag hade fått en idé som inte ville ge med sig. Jag gick en sommarkurs 2012, i introduktion till programmering och datalogiskt tänkande. Det var en omvälvande kurs för mig. Jag som aldrig ens läst en rad kod, än mindre tänkt att jag skulle kunna skriva det. Bara att förstå instruktionerna var en pärs. ”Öppna terminalfönstret på datorn”. Det hade jag aldrig hört talas om. Var hittade man ett sånt? Typisk grej som instruktionsskrivarna tog för givet att studenterna skulle veta. Jag fick ringa till storebror för att ens kunna sätta igång. Men sen tog det fart. Jag slet verkligen innerligt och jag fick be om hjälp några gånger, men jag gjorde det. Jag tog mina 3 poäng på KTH, och jag hade fått en helt ny inblick i den digitala världen.
Transparent teknik
Idag är tekniken så transparent att vi inte behöver tänka på hur det fungerar. Vi duttar lite med våra fingrar för att skicka mail eller se film. Tusentals rader med kod exkeveras utan att vi behöver bry oss. Det menar vissa är ett argument för att vi inte bör syssla med programmering i skolan. Jag menar att det är precis tvärtom. Just eftersom tekniken är så osynlig, måste vi förstå oss på den. Om vi vet hur den är uppbyggd, vet vi hur den kan skadas, lagas, manipuleras och utvecklas och så vidare. Det är självklart att vi lär barn hur den fysiska världen fungerar och då är det självklart att vi ska lära dem hur den digitala världen är uppbyggd.
Tillträde till hemlig värld
Jag minns det så tydligt, den stunden då jag fick insikten som driver mig idag. Datorn i knät, uppkrupen i soffan. Det var ett tag efter den avslutade 3-poängskursen. Jag använde någon tjänst på nätet och kom på mig själv att svära över att det var dåligt programmerat. Varför hade de inte lagt in en annan funktion istället? Det var min första tanke som medveten konsument i den digitala världen. Jag hade kunskap som gjorde att jag kunde ifrågasätta tekniken jag använde. Jag kunde inte fixa till det eller säga hur det skulle göras, men jag visste så pass mycket att det fanns andra alternativ. Det var en häftig känsla. Det kändes som om jag första gången fick tillträde till en hemlig värld. Jag stod inte längre helt utanför och tittade in. Jag var en del i systemet. Min nästa tanke var, att det här måste vi ju lära ut i skolan idag. Det är den känslan som ligger till grunden för allt mitt arbete.
Måste våga springa före
När jag första gången lät eleverna prova att programmera i miljön Kojo, hade jag ingen tydlig plan. Jag visste bara att jag ville att de skulle testa och förhoppningsvis få en förståelse för att den digitala världen är något som går att styra över, om man vill och kan. Jag kunde inte så mycket mer än eleverna då. Vi upptäckte världen tillsammans. Jag använde en av mina svensktimmar i veckan och lät eleverna skriva på en blogg för att på något sätt motivera det vi gjorde. Idag, när jag kan mer om programmering, hade jag lagt upp arbetet annorlunda och jag hade lyft kopplingen till svenskämnet tydligare. Det är sådant jag lärt mig på vägen. Jag är väl medveten om att all undervisning i skolan ska ske utifrån forskning och beprövad erfarenhet, men ibland måste man våga springa före och testa lite, så att andra kan dra nytta av min beprövade erfarenhet. Jag kände mig så övertygad om att det här är framtiden, att det är något vi måste tvinga in i skolan, så jag vågade bryta regler och kasta mig ut i det nya.
Aha-upplevelse över skrivregler
Idag är kopplingen till svenskämnet tydligare. Om jag skulle börja om med mitt programmeringsarbete på svenskan skulle jag ta fasta på hur programmeringskod är språk och att alla språk är kod. Det finns så tydliga och tacksamma kopplingar att göra. Jag upptäckte att jag kunde nå elever som inte hade greppat vitsen med skrivregler tidigare. När eleverna skrev kod i programmeringsmiljön var de tvungna att få allt rätt. Alla ord måste vara rättstavade, alla tecken måste vara korrekta. Stor bokstav i början på ett enda ord, gjorde att ingenting fungerade. En elev speciellt kommer jag aldrig glömma, en kille som jag tjatat på, om punkt och stor bokstav. Hans aha-upplevelse när han drog parallellen mellan kod och vanlig skrift var underbar. I slutet av årskurs fyra insåg han varför det var viktigt att skriva korrekt, för att vi människor också läser språk som kod och att det går lättare när vi skriver efter samma regler.
Algoritmer är instruktioner
Vi jobbar mycket med algoritmer på kodlektionerna. Vi pratar om vad som är en bra algoritm, hur vi människor klarar av att läsa in mycket mer än datorerna kan. Att skriva bra instruktioner är verkligen inte lätt, men det är något som ingår. Genom att träna sig på att ge instruktioner till en robot, kan vi få syn på vad som saknas och i vilken ordning allt måste komma. Vi jämför olika instruktioner och diskuterar vilken som är bäst, eller effektivast. Ett sätt kan vara att ge alla samma uppgift, att skriva kod i programmet Kojo, för att göra en gubbe till exempel. När vi jämför resultaten ser vi att alla gjort olika slags gubbar och skrivit kod på olika sätt. Vilken är effektivast? Det beror på vad vi vill ha ut av det. Ville vi göra en gubbe på snabbaste sättet, utan att tänka så mycket, då kanske den som blev klar först faktiskt var bäst, även om varken gubbe eller kod var snyggast. En annan elev kanske har gjort en väldigt snygg gubbe, men blev klar sent för att det blev så mycket kod att skriva. En tredje har gjort en rätt okej gubbe, men har använt fiffigare sätt att skriva kod på. Samma diskussion kan vi föra över på textproduktion. Om vi vill beskriva en mörk novembernatt kan man göra det på en mängd olika sätt. Beroende på vilket resultat vi vill ha, kan vi använda olika lösningar. Att gå från analys av kod till textanalys har varit ett bra sätt att få eleverna att närma sig varandras texter mer professionellt.
Kod i alla ämnen
Det kan tyckas långsökt förstår jag, att använda programmering för att komma åt stavningsregler och textanalys på svensklektionerna. Jag menar inte att det här ska vara det allena rådande sättet att jobba framöver. Vad jag vill visa på är möjligheterna till att använda programmeringsspråk som ett sätt att belysa språkliga fenomen generellt. Det är ett väldigt spännande och utvecklande sätt att jobba. Jag har förståelse för att det inte känns självklart för alla. Jag förstår invändningarna om att lärarna tycker de har fullt upp att nå målen som det är. Det är ett nytt sätt att tänka och det kan kräva mycket tid att ta till sig tankesättet och våga prova. Jag är dock fullt övertygad om att vi måste hjälpas åt att få in kunskaper om programmering och kod i skolans alla ämnen. Jag tror inte på idén om att skapa ett eget ämne och jag vill inte att det ska enbart läggas på matematik, vilket man kommer göra i Finland och på förslag i flera andra länder. Jag tänker på de där facken vi så lätt hamnar i, som gör att så många missar möjligheterna med att lära sig programmering som språk, tankeverktyg och skapande. Det vore synd om vi fortsatte använda fel fack även i framtiden.