”Med tanke på det enorma bildflöde vi omringas av kan bildämnet bli ett av skolans absolut viktigaste ämnen, hoppas jag, under förutsättningen att undervisningens innehåll är tidsenligt. Att förhålla sig källkritisk till dessa bilder vi möter innebär även kunskap kring bildspråkets uppbyggnad och karaktär.”
Malin Jönsson arbetar f.n. på Sandgärdskolan strax utanför Borås och undervisar elever i årskurs 7-9.
Jag har inte varit digitalt aktiv speciellt länge. Det var först 2012 då min skola blev en sk 1-1 skola och försåg eleverna med varsin mac air som det digitala redskapet blev tillgängligt. Visst hade vi datasal, men det krävdes planering och tålmod med den laggande tekniken. Två moment man inte helt smärtfritt kombinerar med hundratals elever, för vi som undervisar i bild har i regel alla skolans klasser. Det krävdes också att man skulle ha ett syfte med att arbeta med digitala bilduppgifter, vilket är svårt när man är nybörjare. Den första digitala övningen jag gjorde var att laborera med filter i pixlr på färdiga foton för att skapa egna popkonstbilder. En övning som förut segat sig fram vecka efter vecka, med komplexa steg framåt, var klar på en lektion.
I ett så litet ämne som bild blir det väldigt intressant hur man kan fördela tiden och digitaliseringen gör att undervisningen blir mer effektiv. Jag vill inte plocka bort den praktiska skapande delen och ersätta den med digital bildproducering men jag vill heller inte att min tid ska användas till att göra ungefär samma sak om och om igen. En undervisning med fokus på hur man hanterar blyertspennan eller färg och pensel skapar även en arena där bara vissa elever lyckas, oftast flickor. Därför är variation väldigt viktig men att föra in nytt innehåll handlar också om att göra upp med invanda normer och förväntningar kring vad bildundervisning ska vara, vilket inte är det lättaste när man ensam ska representera ämnet på skolan.
Jag har själv omfattande kunskaper i traditionell bildframställning och är kanske också urtypen för digitalt motstånd? Med mina 44 år tillhör jag den lite äldre varianten lärare som “bara” undervisar i bild, också med gedigen utbildning i ämnet. Jag är duktigt på att måla och teckna, dreja och skulptera. Jag har sinne för färg och form, och det är erfarenheter som jag tar med mig in i den digitala världen. Om jag skapar något i datorn så reflekterar jag kring komposition och färgsättning, och det är även kunskaper jag är mån om att mina elever ska behärska. Jag har sett mig mätt på bildspel, filmer, planscher, redigerade foton för att förstå att ett digitalt verktyg har sina begränsningar. Man måste också komplettera med en annan typ av förståelse och den kunskap jag har som bildlärare. Den kunskapen är också betydligt svårare att lära sig på kort tid till skillnad från att hantera ett digitalt verktyg.
Jag har alltid lite andan i halsen kring bildämnets syfte, alltid förberedd på att ämnet ska strykas ur kursplanen av nån anledning. Jag tänker dagligen på bildämnets innehåll, hur man inom ämnet kan förhålla sig till de kunskaper man verkligen behöver. Det kanske inte längre är färglära och teckningsträning i traditionell form utan kräver nya sammanhang? Hur sammanfattas allmänbildning i ämnet bild egentligen? Vilka ingredienser krävs för att det ska uppfattas av fler som en nödvändighet?
Med tanke på det enorma bildflöde vi omringas av kan bildämnet bli ett av skolans absolut viktigaste ämnen, hoppas jag, under förutsättningen att undervisningens innehåll är tidsenligt. Att förhålla sig källkritisk till dessa bilder vi möter innebär även kunskap kring bildspråkets uppbyggnad och karaktär. Det finns även en våg av demokrati nu som jag upplever kommer att genomsyra bildämnet och de kunskaper som delas ut. Konsten, en yttrandefrihet så självklar för oss att vi knappt vet om det längre. Medie- och informationskunskap tränger sig tillbaka med nygammalt innehåll. Ett ämne som även kräver rörliga läromedel, vilket digitaliseringen kan tillgodose. Vi kan analysera och reflektera kring det vi upplever här och nu, vilket också ställer nya, spännande, läskiga, krav på mig som lärare. Vi har en stor del av vårt liv på internet och vi måste kunna förhålla oss till det genom kunskap.
I och med att mina elever har varsin dator håller jag successivt på att förändra innehållet i ämnet. Att göra collage i pixlr istället för att klippa och klistra från ihoptiggda veckotidningar. Att ha utställning på instagram, göra affisher på canva som ser “riktiga” ut, presentera bildanalys och bildarbeten med hjälp av iMovie, hålla en diskussion med guicktime player, redovisa med keynote, redigera dokumentärt som konstnärligt foto o.s.v. Som pedagog hjälper det digitala mig att vara tydlig. Jag kan spela in genomgångar så att eleverna kan pausa, repetera och lära i den takt de önskar. Den individuella handledningen ökar genom tätare skriftlig kommunikation och även i viss mån positiv bekräftelse via snapchat och instagram. De digitala verktygen öppnar nya möjligheter och stärker även det kommunikativa innehållet i ämnet. Jag har idag lättare för att motivera och bjuda in till lust och nyfikenhet kring bildarbete än under den långa period av min karriär då jag högtidigt travade runt i klassrummet med en öppen konsthistoriebok så att alla i klassen kunde se bilden vi skulle inspireras av. Också det ett viktigt perspektiv med digitalisering och att vara en del av nuet, för idag är våra sinnen bortskämda och vi är vana vid att låta ögonen vila på ett lättillgängligt bildspråk.
De allra flesta bilder idag är digitalt producerade i någon form så varför skulle inte detta prägla dagens bildundervisning? Jag tycker det är spännande och omfamnar digitaliseringen som en kär vän jag aldrig mer kan vara utan.
BILDflippgruppen på google+